Trulsamin Home & Crafts

Igår var jag och plockade den sista rabarbern, den måste tas omhand nu eller aldrig. Vi har även lite äpplen som ligger och skrumpnar i lägenheten och några bananer som ligger och blir svarta så nu har jag handlat ingredienser för att göra diverse saker. 

 

Jag började med bananmarmelad, jättespännande eftersom det är helt okänt vatten: 

 

Ingredienser:

500 g skalade bananer

1 lime, saft och skal

1 citron, saft och skal

2 kanelstänger

3 dl Dansukker Syltsocker

2 msk hackade valnötter

 

Mosa bananerna och blanda med citron och lime samt socker och kanelstänger. Låt koka i fem minuter, blanda ner nötterna och häll på väl rengjord burk. 

 

Första smakprovet är lovande, det blev en stor burk och lite över som jag fryser in i iskuber för att användas som grötpålägg. 

 

Projekt nummer två är äppelkaka

 

Ingredienser:

25g valnötter

25g hasselnötter

75g smält smör

1 1/4 dl brun farin

2 ägg

2 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bikarbonat

1/2 tsk bakpulver

1 1/2 krm salt

2 tsk vaniljsocker

1/2 tsk kanel

1 dl gräddfil

2 dl äppeltärningar

 

Sätt ugnen på 175 grader

Smörj och bröa en form (1.5 liter)

Hacka nötterna

Vispa ihop smör och brun farin, vispa i äggen ett i taget

Blanda resterande torra ingredienser och blanda i tillsammans med gräddfilen.

Häll till sist ner äpplen och nötter och blanda runt.

Grädda kakan i nedre delen av ugnen i 45-50 minuter 

 

Smeten till den här kakan är helt himmelsk, det går inte att beskriva men jag hade utan problem kunnat äta upp bara smeten innan kakan var klar bara för att den är så god. 

 

Det blev lite rabarbermarmelad med kanel i

 

Ingredienser:

1 kg rabarber

500g socker

2 tsk röd melatin

1 msk kanel

 

Och så hade vi några persikor som låg och blev gamla och dåliga samt några äppelbitar som låg och blev bruna efter äppelkakebaket så dem slängde jag i en gryta och kokade upp, på med en dl socker och lite röd melatin och så ner i en burk. Supergod blev den. 

 

 

Äntligen hemma igen. De senaste två dagarna har jag varit på internat med skolan. 

 

Jag var verkligen jätterädd för att jag inte skulle orka med och att det bara skulle bli bananpaj av det hela. Men med facit i hand gick det ganska bra. Äntligen börjar det kännas ganska bra med flera av klasskamraterna med, kanske därför till stor del som jag ändå tog mig igenom det utan att krasha en enda gång även om det var nära ett par gånger. 

 

När jag kommer hem blir jag mött av två barn som bara kastar sig upp i famnen på mig och en man som snällt bär väskan åt mig hela vägen hem, sämre kan man ha det. Dessutom lagade han mat till gulliganerna medan jag kunde lägga mig på sängen en stund och vila. 

 

En annan positiv överraskning är att jag hittar fysiologiboken hemma, jag visste inte att vi hade den (fast den legat på terrariet de senaste åren) så nu känns det som att jag tjänat många hundra kronor :) 

 

Ikväll blir det Shogun med några vänner, känns som att det är det bästa avslutet på de senaste dagarna som jag kunde få, så håll tummarna för Takeda Shingen ikväll... 

 

Förra veckan tog vi en tur till förmedlingscentralen och där köpte vi lite vaxduk att ha på hyllorna i skafferiet. Idag när jag var ensam i huset någon timme gjorde jag slag i saken och bytte ut den gamla vaxduken. 

 

Det känns konstigt, nu har man gått i 1.5 vecka på högskolan och börjar komma in i det lite grann men jag är inte så bra på att ta tag i att plugga precis, jag sitter fortfarande här och har inte påbörjat det jag tänkt göra idag, men tidsplaner spricker när ens man får jobba kväll och jag därför inte kan ta några timmar på eftermiddagen som jag tänkt. Jag är inte längre en kvällsmänniska så som förrut, då när man pluggade som bäst på natten och kunde sitta fram till tre fyra på morgonen innan man la ner, nej nu är man småbarnsförälder och tanken på att gå upp klockan 6 på morgonen är inte längre lika hemsk... 

 

Så idag hade jag planerat att äntligen vara lite duktig och hade gjort en matlåda, falukorv och makaroner, vilken kullinarisk läckerhet. På morgonen var allt frid och fröjd, jag kom ihåg matlådan och hade till och med gjort en frukostlåda för att slippa köpa frukost. Matlådan hamnar i kylen och jag sitter och pluggar en timme. När det är dags för lunch så kommer vi ifrån mitt i lunchrusningen och jag styr med bestämda steg ner i lunchrummet och möts av en vägg av människor. Det är människor precis överallt och kön till microvågsugnarna är milslång så jag vänder resolut på klacken och flyr ut med ångesten rivandes i bröstet. Hej normala jag liksom... Efter bara några steg utanför dörren vänder jag igen, jag har ju fortfarande inte någon lunch och jag kan inte gå och handla lunch nu när jag tagit med mig mat (logiken i det liksom) så jag tar ett djupt andetag, håller andan och springer in och hämtar min matlåda och så ut lika fort igen... 

 

Väl ute går jag ut utanför området och lägger mig under några träd, dit jag flydde efter min första ångestattack första dagen. Jag petar i mig kall falukorv med kall tommatsås med fingrarna för jag har ju såklart inte heller någon gaffel. makaronerna känns inte så lockande så de får vara.

 

Men ångesten river fortfarande, det är jobbigt att vara i min kropp, måltiden gör mig lätt illamående och över lag så känns möjligheterna att gå tillbaka och sätta mig på föreläsning mycket små, jag vet inte hur man tar sig upp till salen just nu. Så jag tar mina saker och springer iväg vilket resulterar i att jag hittar ICA-butiken. Lite vindruvor, äpplen och choklad senare samt med god effekt av promenaden så släpper ångesten sitt grepp tillräckligt för att jag ska klara av 1.5 timme till innan jag smiter hem innan sista föreläsningen. 

 

Det ska väl vara sjutton också att det ska vara så svårt att fungera normalt, att livet inte ska vara lätt och problemfritt och att trots att jag mår så sjukt bra i övrigt så ska ångesten titta fram lite som den själv har lust med... Men nu vet jag iallafall att jag inte ska inbilla mig att jag kan värma mat nere i matrummet utan jag får antingen handla mat eller ta med mig mat som jag kan äta kall... 

Man kan ju tänka sig att barnen får det ibland, men nej, inte den här gången. De hade en släng i våras där Alissas läkte ut av sig självt med påföljd att hon fick en tillfällig hörselnedsättning som sen försvann igen. Elviras upptäckte vi och hon fick penicillin som hon med god aptit satte i sig... 

 

Nej nu är det Katos tur. Jag upptäckte i mitten av veckan att det rann var ur hans ena öra och eftersom han är innekatt så tyckte jag att det var mystiskt och började undersöka saken. Efter att ha bråkat lite grann (och efter att jag klippt klorna) så konstaterade jag att det inte var något sår utan det var definitivt öroninflammation. Sen missade jag så klart veterinärens telefontid så inte förrän på fredag morgon fick jag tag på min veterinär, men då gick det snabbt. Fördelen med att ha samma veterinär i 15 år är att vid det här laget så vet han precis vem man är, vad man har för kunskaper och hur ens djuruppsättning ser ut så det räckte med ett par minuters samtal så hade jag ett recept inringt på apoteket. 

 

Så närmaste veckan ska jag alltså droppa droppar i min katts öra två gånger om dagen. Det är NU som jag är sjukt glad att jag har en snäll och "foglig" katt som jag har tränat dagligen på diverse olika moment och att det därför nu inte är slagsmål bara för att jag ska droppa lite i hans öra. Han är inte särskilt nöjd, det kan jag inte påstå men det går bra... 

 

Så till dagens tips!!! När man har droppar som ska vara tempererade innan man droppar kan man antingen sitta med dem i handen och värma men det tar upp en hand. Man kan ju också sätta dem i armhålan men det tar också upp en hand. Jag sätter mina mellan brösten i BHn, då står de där tills katten går förbi, jag behöver inte jaga katt bara för att det är nu som mina droppar är varma, och där står de utan att vara ivägen och ta upp plats. Dessutom blir de lagom varma. 

Detta eviga dilemma... På morgonen är jag inte hungrig, lagom tills jag kommer till stationen håller jag på att förgås av hunger. Då gäller det att man varit förutseende och tagit med frukost och hur ofta händer det? Så istället blir det en klassiker, frukost på Espresso house, gissa vad det kostar i månaden att göra det varje dag... 

 

Lunch sen då, det är lite logistik, man ska först göra maten sen ska man göra matlådor av den, sen ska man komma ihåg att ta med den, ställa in den i ett kylskåp och sen ska man ner med tusen andra studenter och trängas kring microvågsugnar... Ja hur detta ska gå vet jag inte, men det blir dyrt att äta ute varje dag... 

 

Dricka är också ett kapitel för sig, man ska ju inte tro att man tänker på att ta med vatten varje dag och vad händer då? Jo man glömmer helt bort att dricka. Så när man kommer hem på kvällen och börjar räkna så ser det ofta ut så här: 

07.00 - en mun vatten när man borstar tänderna

07.30 Kaffe på Espressohouse

13.05 Eventuellt ett glas vatten till lunchen

17.25 En kopp kaffe hemma

21.30 En liter vatten i ett svep för att man är så törstig för att man inte druckit på hela dagen...

 

 

Dagen gick mycket bättre. Visserligen sprack min morgonplan pga att det var så sjukt fullt på tåget att jag fick stå men det uppvägdes av att jag träffade en gammal kompis som också pluggar på högskolan och hade följe med, var jätteroligt att träffa henne igen... 

 

Vi har fortsatt vara i smågrupper vilket underlättat en hel del, ännu har jag inte hittat någon som jag trivs ihop med jättemycket men det kommer kanske, vi får se... 

 

Hem kom jag iallafall tillslut och utan några större fadäser, väl hemma hämtar jag barnen och allting har gått ovanligt smidigt och nu lligger de i sina sängar, jag har lyckats knåpa ihop tre matlådor till oss. 

 

Tänkte jag skulle betygsätta lite Kristianstadställen när jag ändå håller på :) 

Igår köpte jag frukost på Fantasi, en kaffe latte och en smörgås, latten var dels väldigt liten och så smakade den skit. Mackan hade gott bröd men smöret var definitivt nått äckligt margarin och dessutom överprisade, 55 kronor betalade jag för en kaffe och en macka, fantasipriser garanterat! 

 

Idag åt jag på Metropol som ligger på högskolan. 65 kronor kostar en måltid om man är student och då ingår salladsbuffé, val av flera olika rätter, dricka, bröd och kaffe. Maten var dessutom sjukt god och brödet var hembakt om än alldeles för tjockt skuret och hade legat framme lite för länge så det var lite torrt. Ett stort minus är att de bara har gott och blandat att välja på som fett på brödet. 

 

Imorgon väntar självstudier så då tänkte jag hänga på biblioteket hela dagen. 

 

För övrigt så kom jag hem innan och såg en sned katt, ja en av katterna hade vinklat sitt öra så det såg snett ut. Jag konstaterade snabbt att han har en öroninflammation. Så ringa veterinären imorgon alltså! 

I helgen så hade vi spelkonvent igen. Vi har det en eller ett par gånger per år i föreningen och som vanligt så är det lika trevligt... Den stora skillnaden var väl att den här gången var barnen med. 

På fredagen höll båda sig uppe och hängde med ändra tills vi åkte hem sent på kvällen. Dagen efter var det två trötta tjejer men de hängde ändå i hela dagen och en bra bit in på kvällen men när klockan närmade sig åtta och de mest gnällde tyckte jag att det var dags för åtminstone lilla tjejen att sova, stora orkar bättre trots att hon är trött. Så E sövdes under en del protester i ett annat rum (det var ju roligt att vara där, inte kan man sova då) och sen höll vi på in på sena natten. A lyckades hålla sig vaken lite längre än lillasyster men till slut vann John Blund ändå... 

 

Så, är det någon som är nyfiken nu då?? Blev det så illa som jag föreställde mig?? Tja, typ så... 

 

Jag tog tidiga tåget dit för att jag blev så stressad över att vara där 15 minuter innan så istället valde jag att vara där en hel timme tidigare. Tydligen så var det en bra idé för väl där så var jag ändå inte bland de första och en sisådär tio över nio droppade första gänget in som inte hade fått plats på stadsbussen som jag tänkt ta från början och ytterligare 10 minuter senare kom nästa gäng som inte fått plats på den som de första eftersläntrarna tagit. En sådan sak hade kunnat stressa mig så till den grad att jag i ångestpanik åkt hem igen, det är inte okej att komma för sent och ha hundra blickar på mig när jag kommer sent... 

 

Så, hundra blickar var det ja, för precis så många är vi i vår klass, det är oöverskådeligt många, jag är helt lost och kan inte greppa mängden med människor. De första fem veckorna är vi dock uppdelade i fyra grupper, ca 25 personer är fortfarande jobbigt men hanterbart. Uppropet gick alldeles utmärkt, jag satt långt fram och kunde ignorera de 80 personerna som satt bakom mig... Vi delades ner i smågrupper och gick vidare, fortfarande hanterbart men jobbigt. 

 

Sen plötsligt kom det någon klämcheck liten snärta som skulle dra iväg med hela gruppen till någon slags mässa. Jaha, tack för förvarningen säger den redan pressade, lätt aspiga tjejen med förestående ångestattacker. Jaha, ivägslussade bort till en större föreläsningssal sprängfylld med människor som stod så trångt att man fick pressa sig mellan och jag med min något större kroppshydda hade inte en chans. Dessutom var salen fullproppad med utställare av varierande typ, de flesta med massa gratisgrejjer och som högg tag i en när man gick förbi... Fast jag vet inte, jag gick inte förbi så många, jag gick in, fick min introduktionspåse med plastig vattenflaska och penna i, gick tre steg in i rummet, fick uppmaningen av en pushande studievägledare att jag skulle gå in och mingla och någonstans här krashade jag totalt. Så jag flydde till en vägg bakom montrarna, satte mig ner på huk, andades och försjönk i ett totalt ointressant informationsblad.

 

Så, tio minuter senare var tanken att nu var jag redo, jag hade hämtat mig, ångesten bortputtad och hanterbar, ett varv och sen kan jag gå... Jag reser mig upp, går förbi en monter där de hugger tag i mig och vill att jag ska tävla om en handduk, en ful blå handduk med någon logga på, kan inte för mitt liv komma på så här i efterhand vad för företag det var. Avvärjer denna första påstridiga människa, dodgar förbi nästa och huggs sen genast av en hurtig tjej från resurscentrum. Hon börjar berätta vad de gör och jag... (Här skulle man kunna säga att jag lyssnade om jag hade varit en normal person, men nu återigen är jag lätt aspig och i ett rum där alla puttas, trängs, pratar och minglar) ...krashar igen!! Den här gången ordentligt, slutar kunna andas, tårarna sprutar, bröstet värker, kroppen skakar, jag kollapsar återigen bakom en monter och den hurtiga tjejen försöker göra sitt bästa för att ta reda på vad som är fel. Jag som ändå är förhållandevis van kan trots detta med vanlig röst, trots andnöd och tårsprutande, försäkra henne om att jag är okej och att jag är van... 

 

Hejja! Här bakom satt jag alltså sen ett tag, folket började äntligen mattas av, jag hade antagligen fått tillbaka lite av normalfärg i ansiktet och kunde så sonika smita ut. Jag går och sätter mig under ett träd som ger skydd från ösregnet och använder min första livlina, ungefär på 100.000 kronors frågan... Efter att ha pratat en stund känns det bättre, jag rättar till håret och kläderna, TAR AV GLASÖGONEN!! och går in trots att jag är på gränsen till sen. Att jag tar av glasögonen har en mycket god anledning, om jag tar av dem så ser jag inte folk ordentligt och om jag inte ser dem så kan ju inte de se mig och därav är jag skyddad... Fantastisk logik va! 

 

Så upp till sista programpunkten, ytterligare en massa montrar på en annan mässa, den här gången bara vårdrelaterade. Attendo, olika sjukhus, vårdförbundet, nån random barnmorska, ambulanspersonal, uppenbart inte enbart för förstaårsstudenter. Det här klassrummet är bara en fjärdedel så stort som den tidigare salen och vi är minst lika många människor, folk trängs ute i korridoren, de äter några läbbiga mackor som det bjuds på, dricker äckligt kaffe och längs en vägg står några ledsna kakor... Ut från en sal bredvid väller det ut folk och jag undrar vad jag missat men jag tar ett djupt andetag och kastar mig in. Här är det ännu mer omöjligt att ta sig någonstans om man inte är typ pinnsmal och har vassa armbågar och jag tror inte att mina nya medstuderande kommer att uppskatta att jag slår ner dem första dagen. Jag låtsas att jag hör till olika grupper med människor så att jag slipper prata med folk, jag nickar, jag ler, jag har inga glasögon så jag ser varken folket eller vad det står på deras skyltar. Jag råkar gå med i vårdförbundet, det kostar ju bara 150 kronor för hela studietiden, ett klipp, som hittat, men mest så kan jag inte tacka nej när han säger att han tycker att jag ska gå med, tur att ingen bad mig skriva på ett banklån till någon skum typ i hawaiskjorta och simfenor för jag hade antagligen gått på det. 

 

Till slut har jag äntligen kommit ut ur salen igen, sätter mig och tuggar på en läbbig macka jag med bredvid en svart kille och en tysk tjej, det är bara vi tre så här kan jag äntligen känna att okej, det här är hanterbart. Till slut flyr jag dock och på vägen ut springer jag ihop med en tjej som ska med samma tåg som jag, vi skyndar oss till bussen, sen glömmer vi att hoppa av på centralen, jag fattar inte att vi är framme för det står inte på skylten att vi är det. Men så stannar busschauffören för en kvinna som vill på trots att han börjat köra så då kastar vi oss av samtidigt. Vi skyndar oss till tåget men väljer att ta öresundståget istället, det kommer trots allt fram lika fort som det som avgår 20 minuter tidigare, helt galet! Men någonstans här glömmer jag helt bort att jag inte har ett periodkort så vi går på tåget som står inne på stationen i 20 minuter (det är alltså gott om tid) tåget åker och jag har inte köpt billjett. Jag har inga batterier i telefonen och ingen täckning så jag kan inte ladda ner skånetrafikens app ens för att kunna köpa en onlinebilljett... Så i panik när vi kommit halvvägs kastar jag mig in på toan, precis innan konduktören når vår plats. Där inne fortsätter jag att kämpa med appen och glömmer nästan att gå av i Hässleholm... 

 

Nu hoppas jag att morgondagen blir åtminstone hälften så galen för är den det så har jag nog ändå... 

Det är så lätt liksom, man går in, man tittar igenom om man hittar någonting man gillar och man vet att om man gör det så kommer det inte kosta massor av pengar. Man får någonting unikt och man kan fylla på garderoben så ofta som man har lust... 

Hösten är här och Alissa har bytt storlek, numera är hon hela 120 cm lång vilket drar upp henne i kategorin 122/128. Det innebär också att det mesta långärmat i hennes garderob är hopplöst kort i ärmarna... 

 

Så idag var vi en snabbis på loppis, vi kom sent , det regnade, de hade nästan plockat undan. Men för 20 kronor fick jag en banankartong som jag fick fylla. Det resulterade i 11 plagg till barnen (9 till Alissa och 2 till Elvira) en tröja till mig och en tröja till Jonas. Dessutom lyckades jag norpa åt mig en hög broderigarn ur en slänglåda. 

Barnen var sjukt nöjda också. De fick påprackat sig ett barnalfapet, Elvira fick en pingu och de hittade en massa annat småskrofs som fick följa med hem bara för att det gjorde barnen glada. 

 

Visst, det blev inte så färgglatt men kameran drog ner färgerna en hel del (De rutiga byxorna är tex knallila) Och flera av byxorna var verkligen sjukt snygga... 

 

Eller kanske är det första dagen på vägen mot ett nytt liv, ja vem vet. Jag ska börja plugga, på riktigt, och jag håller på att fullständigt braka ihop så nervös är jag. Ny skola, ny stad, nya lärare, nya medstudenter och allt det är sånt som jag verkligen inte är bra på. Så istället för att förbereda mig, kolla vart jag ska osv så stänger jag ner, fullständigt... Det är inte förrän nu som jag över huvud taget har börjat tänka på det eftersom jag helt enkelt har svårt att hantera det. 

 

Så hur ser planen ut för imorgon då? Tja, jag har ingen aning och jag kommer inte ha någon aning än på några timmar helt enkelt för att jag inte orkar ta tag i det... Istället sätter jag mig och skriver ett värdelöst blogginlägg om det. 

 

För den som missat det ska jag alltså läsa till sjuksköterska i Kristianstad de närmaste tre åren och jag har ingen aning om vad jag har gett mig in på...