Högskolestart
Så, är det någon som är nyfiken nu då?? Blev det så illa som jag föreställde mig?? Tja, typ så...
Jag tog tidiga tåget dit för att jag blev så stressad över att vara där 15 minuter innan så istället valde jag att vara där en hel timme tidigare. Tydligen så var det en bra idé för väl där så var jag ändå inte bland de första och en sisådär tio över nio droppade första gänget in som inte hade fått plats på stadsbussen som jag tänkt ta från början och ytterligare 10 minuter senare kom nästa gäng som inte fått plats på den som de första eftersläntrarna tagit. En sådan sak hade kunnat stressa mig så till den grad att jag i ångestpanik åkt hem igen, det är inte okej att komma för sent och ha hundra blickar på mig när jag kommer sent...
Så, hundra blickar var det ja, för precis så många är vi i vår klass, det är oöverskådeligt många, jag är helt lost och kan inte greppa mängden med människor. De första fem veckorna är vi dock uppdelade i fyra grupper, ca 25 personer är fortfarande jobbigt men hanterbart. Uppropet gick alldeles utmärkt, jag satt långt fram och kunde ignorera de 80 personerna som satt bakom mig... Vi delades ner i smågrupper och gick vidare, fortfarande hanterbart men jobbigt.
Sen plötsligt kom det någon klämcheck liten snärta som skulle dra iväg med hela gruppen till någon slags mässa. Jaha, tack för förvarningen säger den redan pressade, lätt aspiga tjejen med förestående ångestattacker. Jaha, ivägslussade bort till en större föreläsningssal sprängfylld med människor som stod så trångt att man fick pressa sig mellan och jag med min något större kroppshydda hade inte en chans. Dessutom var salen fullproppad med utställare av varierande typ, de flesta med massa gratisgrejjer och som högg tag i en när man gick förbi... Fast jag vet inte, jag gick inte förbi så många, jag gick in, fick min introduktionspåse med plastig vattenflaska och penna i, gick tre steg in i rummet, fick uppmaningen av en pushande studievägledare att jag skulle gå in och mingla och någonstans här krashade jag totalt. Så jag flydde till en vägg bakom montrarna, satte mig ner på huk, andades och försjönk i ett totalt ointressant informationsblad.
Så, tio minuter senare var tanken att nu var jag redo, jag hade hämtat mig, ångesten bortputtad och hanterbar, ett varv och sen kan jag gå... Jag reser mig upp, går förbi en monter där de hugger tag i mig och vill att jag ska tävla om en handduk, en ful blå handduk med någon logga på, kan inte för mitt liv komma på så här i efterhand vad för företag det var. Avvärjer denna första påstridiga människa, dodgar förbi nästa och huggs sen genast av en hurtig tjej från resurscentrum. Hon börjar berätta vad de gör och jag... (Här skulle man kunna säga att jag lyssnade om jag hade varit en normal person, men nu återigen är jag lätt aspig och i ett rum där alla puttas, trängs, pratar och minglar) ...krashar igen!! Den här gången ordentligt, slutar kunna andas, tårarna sprutar, bröstet värker, kroppen skakar, jag kollapsar återigen bakom en monter och den hurtiga tjejen försöker göra sitt bästa för att ta reda på vad som är fel. Jag som ändå är förhållandevis van kan trots detta med vanlig röst, trots andnöd och tårsprutande, försäkra henne om att jag är okej och att jag är van...
Hejja! Här bakom satt jag alltså sen ett tag, folket började äntligen mattas av, jag hade antagligen fått tillbaka lite av normalfärg i ansiktet och kunde så sonika smita ut. Jag går och sätter mig under ett träd som ger skydd från ösregnet och använder min första livlina, ungefär på 100.000 kronors frågan... Efter att ha pratat en stund känns det bättre, jag rättar till håret och kläderna, TAR AV GLASÖGONEN!! och går in trots att jag är på gränsen till sen. Att jag tar av glasögonen har en mycket god anledning, om jag tar av dem så ser jag inte folk ordentligt och om jag inte ser dem så kan ju inte de se mig och därav är jag skyddad... Fantastisk logik va!
Så upp till sista programpunkten, ytterligare en massa montrar på en annan mässa, den här gången bara vårdrelaterade. Attendo, olika sjukhus, vårdförbundet, nån random barnmorska, ambulanspersonal, uppenbart inte enbart för förstaårsstudenter. Det här klassrummet är bara en fjärdedel så stort som den tidigare salen och vi är minst lika många människor, folk trängs ute i korridoren, de äter några läbbiga mackor som det bjuds på, dricker äckligt kaffe och längs en vägg står några ledsna kakor... Ut från en sal bredvid väller det ut folk och jag undrar vad jag missat men jag tar ett djupt andetag och kastar mig in. Här är det ännu mer omöjligt att ta sig någonstans om man inte är typ pinnsmal och har vassa armbågar och jag tror inte att mina nya medstuderande kommer att uppskatta att jag slår ner dem första dagen. Jag låtsas att jag hör till olika grupper med människor så att jag slipper prata med folk, jag nickar, jag ler, jag har inga glasögon så jag ser varken folket eller vad det står på deras skyltar. Jag råkar gå med i vårdförbundet, det kostar ju bara 150 kronor för hela studietiden, ett klipp, som hittat, men mest så kan jag inte tacka nej när han säger att han tycker att jag ska gå med, tur att ingen bad mig skriva på ett banklån till någon skum typ i hawaiskjorta och simfenor för jag hade antagligen gått på det.
Till slut har jag äntligen kommit ut ur salen igen, sätter mig och tuggar på en läbbig macka jag med bredvid en svart kille och en tysk tjej, det är bara vi tre så här kan jag äntligen känna att okej, det här är hanterbart. Till slut flyr jag dock och på vägen ut springer jag ihop med en tjej som ska med samma tåg som jag, vi skyndar oss till bussen, sen glömmer vi att hoppa av på centralen, jag fattar inte att vi är framme för det står inte på skylten att vi är det. Men så stannar busschauffören för en kvinna som vill på trots att han börjat köra så då kastar vi oss av samtidigt. Vi skyndar oss till tåget men väljer att ta öresundståget istället, det kommer trots allt fram lika fort som det som avgår 20 minuter tidigare, helt galet! Men någonstans här glömmer jag helt bort att jag inte har ett periodkort så vi går på tåget som står inne på stationen i 20 minuter (det är alltså gott om tid) tåget åker och jag har inte köpt billjett. Jag har inga batterier i telefonen och ingen täckning så jag kan inte ladda ner skånetrafikens app ens för att kunna köpa en onlinebilljett... Så i panik när vi kommit halvvägs kastar jag mig in på toan, precis innan konduktören når vår plats. Där inne fortsätter jag att kämpa med appen och glömmer nästan att gå av i Hässleholm...
Nu hoppas jag att morgondagen blir åtminstone hälften så galen för är den det så har jag nog ändå...
